Det är helt enkelt för mycket annat i livet som tar tid.
Återkommer.
Kanske…

Tänkte bara upplysa om en rolig grej som hände mig häromdagen.
För några veckor sedan ställde jag upp med lite bidrag i en designtävling anordnad av MacWorld. Ett av mina bidrag, med det otroligt spännande namnet Handskrift vann hela tävlingen.

Det hela känns mycket roligt och jag vinner ett presentkort på Macoteket på 5000 kronor. Det får nog bli en iPad 2 misstänker jag.

Mest hedrande är ändå att de kommer att tillverka väskan med min design, till deras egna 25-årsjubileum. Väskor som de kommer att sälja och lotta ut.

Här kan ni själva läsa notisen från Macworlds hemsida.

Återkommer.

Visst kan de klassiska matinéfilmerna med Åsa-Nisse vara befogade på ett pinsamt och kulturmässigt plan, men skillnaden är att där har inte en enda film varit speciellt bra. En annan filmserie där viss förströelse är en del av tittandet är den klassiska filmserien Polisskolan, som på 80-talet gjorde att Steve Guttenberg för evigt blev B-skådespelaren personifierad.

Problemet kommer nog istället när det görs en fantastisk film och de sedermera vill upprepa succén, vilket i nio av tio fall aldrig går.

Jag kommer härmed lista vilka uppföljare jag personligen, och förmodligen många med mig, önskar aldrig hade gjorts.

Listan har ingen inbördes rankning.

1. Rocky 2 – 5
En ung och lovande skådespelare vid namn Sylvester Stallone, skrev manus till en av världshistoriens mest gripande filmer. Kärnan i historien, att en vanlig kille kan få en chans till ett nytt och bättre liv gjorde intryck på en hel generation unga människor. Alla filmkritiker var överens om att han var fantastisk på att spela lite sluddrande och svagbegåvad. Det visade sig sedermera i övriga filmer med Sylvester Stallone att han egentligen bara spelat sig själv. Det spelar däremot ingen roll. Filmen var en värdig succé och belönades 1976, med hela tre Oscars, bland annat för bästa film. Uppföljarna lämnade däremot en hel del att önska och visst kan det finnas en viss kultstatus i att Dolph Lundgren spelade den fruktade ryssen Ivan Drago i Rocky IV, men här är ett tydligt exempel på hur en fantastisk film förlorat sin glans i uppföljarnas smolkiga bägare.

2. The Matrix Reloaded och Revolutions
Fansen (och jag) älskade första filmen. Den var ett tekniskt mästerverk, med en djup filosofisk innebörd. Filmen nådde på kort tid upp till en sällan skådad kultstatus, där travestier från filmen upprepades i andra filmer på löpande band. Fyra år fick fansen vänta på uppföljaren och vad fick de? Två förvirrande filmer, komplett med ravefester i grottor och urusla datoranimeringar.

3. Karate Kid 2 – 3
Ralph Macchio, denna eviga tonåring passade perfekt som den tanige och osäkra killen som flyttar till en ny stad och blir antastad av mobbare. I sin bedrövelse hittar han den vise och otroligt karatekunniga Mr. Miagyi, som lär honom vikten av fysisk och mental utveckling för att kunna slå tillbaka. En parallell kärlekshistoria lyfter filmen till ett viktigt arv i den populärkultur som präglat filmen. Så synd att de två uppföljarna förstörde precis allting som var bra i den första filmen. Bedrövligt.

4. Star Wars 1 – 3
Med Star Wars 1 – 3, så menar jag självklart film 4 till 6, fast i den icke kronologiska följd som George Lucas valde att göra dem. Jag syftar alltså på de nya filmerna som kom mellan 1999 och 2005. George Lucas hade nästan 20 år på sig att skapa de filmer, som varit planerade minst lika länge och hade en hel generation fans som väntade förväntansfullt. Äntligen skulle vi få se hur allt började, hur George Lucas hade föreställt sig början på världens bästa rymdfilmer genom tiderna. Jag törs nog påstå att det inte fanns någon filmserie som haft lika stor förväntan på sig, någonsin!
Och vad fick vi?
Det räckte med att Liam Neeson räddade livet på Jar-Jar Binks, för att precis ALLT skulle gå åt helvete efter det.

5. Rambo 2 – 4
Första filmen från 1982 baserades på boken First Blood av David Morrell och var en fantastiskt gripande berättelse om hur vietnamveteranen John Rambo luffar runt i USA för att hitta sina förlorade vänner från kriget. Han hamnar i en liten stad och stöter där på problem från invånarna och främst från sheriffen i byn. Det är svårt att missa det fantastiska skådespeleriet och den råa ton som präglar filmen och gör att den lyfter till en av de bästa samhällsskildringarna någonsin. Vad hände efter detta? Jo, Sylvester Stallone slet sönder sin tröja och gjorde Rambo 2, Rambo 3 och Rambo 4 och att överhuvudtaget få för sig att döpa uppföljaren till oxymoronen Rambo – First Blood 2, gör att vi ibland önskar att Sovjetunionen vunnit kalla kriget.

6. Speed 2 – Cruise Control
Keanu Reeves som av många anses lite korkad, var i alla fall tillräckligt smart för att inte medverka i den här uppföljaren. Sandra Bullock däremot, stöter på problem när hon träffar den känsliga SWAT-snubben (Spelad av Jason Patrick) och åker på kryssning. Vi vet att han är känslig, för han kan teckenspråk och pratar med en flicka på detta vis. Vi vet också att Willem Defoe är ond, för hans onda leende tyder på inget annat. Jag undrar varför inte båthelvetet sprängdes direkt vid inledningstexterna så hade vi sluppit resten.

7. Blues Brothers 2000
En kultfilm från 1980 med fantastisk musik och fantastiska biljakter, blev… en barnfilm med överviktiga föredettingar.

Ja, vojne-vojne vad många bedrövliga uppföljare det finns och nu har jag bara snuddat vid ytan. Men det finns faktiskt några enstaka fall där uppföljaren är bättre än första filmen. Jag återkommer till dessa i ett senare blogginlägg.
Håller du med om ovanstånde, eller har jag missat någon given film? Skriv en kommentar.

På återseende.

Jag kan inte skydda dig från alla sorger och svek,
ej hindra sorgens frön att slå rot.
Men räds ej att gråta mitt barn,
ty tiden är sorgens och saknadens bot.

Det finns inga villkor, ingenting dolt,
för min kärlek bär ditt namn.
Du är ett vackert skepp på öppet hav,
som ankrar tryggt i glädjens hamn.

Du är min morgon, mitt liv,
min glädje och min gryning.
Så länge jag andas, så länge jag finns,
till mitt hjärtas sista dyning.

/Pappa

Jag tror inte att det är något mystiskt med det. Att den föreställningen fortfarande finns kvar, är nog endast på grund av de som skriver och kallar sig författare gärna vill att det ska vara på det viset. De vill försvara sin egen person, sitt konstnärskap och bevara detta inom ett fåtal utvalda.

Visst krävs det vissa egenskaper hos en person för att lyckas påbörja, skriva och slutföra en bok. Självklart är viss språkförståelse viktigt, men det absolut viktigaste om man bortser från en bra story, är självdisciplin. Självdisciplin är A och O. Många författare och lärare inom ämnet, påstår att det måste kännas lustfyllt att skriva. Jag håller med om att det måste finnas en lust, en gnista som sätter fart. Men att det hela tiden måste kännas lustfyllt, tror jag inte att någon författare har upplevt. Jag tror vi måste vinkla begreppet lust, och se till vad man har just lust till. Lusten för mig är att känna att jag vill skriva en bok, men jag är ytterst tveksam till att jag kommer känna konstant lust när jag skriver. Det är lite som ett träningspass. Efter ett hårt träningspass känner man sig nöjd. Det är samma med när du skriver. Tittar du upp från tangentbordet och ser att du skrivit fyra sidor en kväll i din ensamhet, då kommer du känna en stor tillfredsställelse och kick. Men här kommer vi återigen till självdisciplinen. Du kan inte sitta och vänta på inspiration, för den kommer aldrig i rätt läge och den kommer alldeles för sällan. Om du bara ska skriva när du känner inspiration, kommer du få ihop maximalt mellan fem och tio sidor, per år. Ett ganska långsamt tempo om du ska skriva klart din bok innan du dör.

Det finns bara ett råd till dig som vill skriva en bok och det kan sammanfattas i ett ord. Skriv!

Min bok är klar, i huvudet. Alla karaktärer finns färdiga och jag känner dem väldigt väl. Jag vet hur de ser ut, även när de är nakna. Jag kan deras klädstil och känner deras andedräkt.
Det ska även finnas ett logiskt och bra samspel mellan karaktär och berättelse. Jag har ägnat flera månader åt att göra om och förändra. Kill your darlings är ett uttryck jag verkligen fått lära mig betydelsen av. Det är inte alltid ett lätt beslut att ta, men jag rekommenderar dig som aspirerande författare att våga samma sak. Det är bättre att inse de logiska fallgroparna nu när du skriver, innan det är försent.

Var vill jag komma med detta inlägg? Det hela handlar nog om att jag själv känner hur lusten och inspirationen tryter och jag försöker sätta ord och förstå mina känslor inför mitt skrivande. Som jag tidigare gnällt om, så är det svårt att hitta tid i livet just nu. Jag vet att detta är ursäkter som jag innerst inne inte köper. Jag har ju för bövelen skrivit hela det här inlägget kring ämnet. Jag ska bättra mig och jag lovar att slutföra min bok.

Vi hörs!

Det finns inget jag kan säga, som inte redan är sagt. Det har på under ett dygn redan vridits och vänts på motiv, gärningsman och händelseförlopp. Blogginlägg har skrivits och folk har twittrat och nyhetsprogrammen på tv har varit helt ägnade åt det som hänt.

Jag fick först reda på vad som hände via facebook, där en god vän skrev om en explosion i centrala Oslo. Hon visste inte vad som hänt, utan bara hört hur det small och hur hela hennes hus hade skakat.
Tänkte inte mer på detta, men sen började det komma mer och mer information om vad som hänt i nyhetsmedier och framförallt på twitter.

Att folk är intresserade och på något sätt fascinerade av vad som skett är självklart, men jag märkte en tydlig tendens på twitter under det dygn som varit. Flera i mitt flöde skrek väldigt högt. Snabbt och intensivt. Allt för att få vara först! Jag vet inte vad jag tycker om detta. Det kändes snabbt som att alla rykten som startades skulle ut på det sociala mediet. Jag låg själv väldigt lågt och ville inte lyssna på alla dessa rykten som startade. Problemet kändes dock mycket djupare än detta med ryktesspridningen, utan det var sorgfrosseriet som startade. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att det som hänt är helt ofattbart tragiskt och sorgligt. Något jag inte kan förstå kan hända i ett demokratiskt land som Norge, eller i något annat land överhuvudtaget. Sorgen, chocken, ilskan, hatet och paniken som de närstående känner nu går inte mäta. Detta får vi alla försöka ta in. Förstå och stötta så gott det går.

Problemet är dock alla dessa människor på Twitter som på något sätt tror, att de skulle vara bättre människor genom att frossa i sorgen. Något jag inte tolkar som äkta. Kalla mig cynisk, men jag förstår inte hur en person kan ägna hela dagen åt att spekulera i rykten och fullkomligt spy ut virtuella tända ljus och nallebjörnar i digital form, för att på något sätt bevisa att de minsann sörjer. Vi förstår alla hur sorgligt det är, men det är mer klädsamt att avvakta och vara tyst. Var tyst för de sörjandes skull, visa stödet på ett försiktigt sätt och fördöm istället det som hänt. Våga stå upp för kampen mot rasism och främlingsfientlighet och fördöm alla våldshandlingar. Det är en viktigare kamp för mänskligheten.

Varje enskilt förlorat liv, är en ändlös tragedi.

Ser fram emot att blogga igen, men denna gången kanske fokus blir på lite djupare inlägg. Ämnen som berör. Visst kommer det att finnas utrymme för triviala ting som roar och inlägg som, förhoppningsvis berikar, på ett kanske inte lika djupt plan. Kort och gott, som livet i sig.

Återigen, jag hoppas ni följer med mig här på min nygamla blogg.